Att uppleva den svenska fjällkedjan - en vandring på 130 mil under 76 dagar

Efter att 2019 ha vandrat Abisko-Kvikkjokk en sträcka på 21 mil, dubblades sträckan 2020 med Kungsleden på 42 mil. Våren 2021 tog Katrin och dottern Elva första stegen på deras hittills längsta vandring. I slutet på maj påbörjade de vandringen längs med Fjällfararnas Gröna band, en sträcka på 130 mil som tar dem genom den svenska fjällkedjan från Grövelsjön till Treriksröset under 76 dagar. Här kommer du kunna ta del av deras reflektioner under resan och du kan också följa deras vandring på instagram: @make.memories.toghether

 

En uppdatering från den första vilodagen i Gäddede

Gröna bandet, 130 mil & 76 dagar

Ibland i vardagen känns det som veckorna springer förbi, då vill jag oftast bromsa lite och tänker mig stundtals bort till fjällvandringar jag och dottern gjort och planerar ständigt på nya äventyr. För det är mitt bästa sätt att stoppa tiden för en stund. Där ute på vidderna finns ingen tid, bara naturens rytm, solens gång i väder & vind. Att vara ute i flera veckor gör som bäst för att riktigt på djupet landa i sig själv, långt bortom mobiltäckning och jobbmail. Finaste av allt för mig är att få dela allt med dottern min och är så glad hon uppskattar och njuter lika mycket som jag där ute på vidderna, i väder och vind.

I år vandrar vi tillsammans Fjällfararnas gröna band, en 130 mil vandring, längsmed hela vår svenska fjällkedja igenom vårt Sapmi. Från Grövelsjön till Treriksröset, eller i motsatt riktning. Om 10 dagar har vi nått halvägs på vår vandring och allt känns verkligen toppen. Så tacksam för allt vi upplever, så mycket nytt var dag. Att gröna bandet är precis så fritt som jag vill är toppen. Det är absolut ingen tävling, man väljer själv start datum och i vilken riktning man önskar vandringar, söderut eller norrut. Man väljer också själv sina färdvägar och i reglerna finns endast ett par orterna som man ska passera igenom eller väster om, just för att hålla sig till fjällkedjan.

Vi valde att vandra norrut, med start i Grövelsjön, just för att vi startade vandringen så tidigt och våren kommer naturligt tidigare här söderut, snön smälter snabbare och vaden blir mer hanterbara tidigt på säsongen mm. Sen har vi också gått en stor del av de nordligaste delarna tidigare i riktningen söderut, så i år får vi där på samma sträckor uppleva leden på nytt genom nya vyer i motsatt riktning.

Vi har haft fantastisk tur med vädret nu våra 3 första veckor på gröna bandet, sol och klarblå himmel var dag första 14 dagarna, sån väldig lyx när man tältar och allt torkar på nolltid. Enklare att handtvätta kläder och annat praktiskt. Det var också endel stora vad där i starten vilket var toppen när vädret var varmt, i ett vad nådde det iskalla vattnet mig till revbenen, extra tacksam där och då att kläder och skor var torra igen på 90 minuter, vi tog en lång lunch och värmde oss i våra woolpower underställ. Myggfritt hade vi också första veckorna, underbart. Visst har vi också blivit rejält vindpinade och skorna har varit totalt genomblöta precis var dag. Snölegor och väldigt mycket myrmark gör sitt. Fötterna mår trots allt fantastiskt fint vilket jag är otroligt tacksam för, men visst känns det i fötter och ben vid dagens slut att dem fått jobba rejält, speciellt de dagar vi gått bortåt 3,5 mil.

Idag har vi haft vår första vilodag. Istället för att vandra har vi skrubbat oss rena, tvättat kläder och fyllt både magen och våra ryggsäckar med så mycket kalorier vi bara kan. Imorgon bär det av igen mot nästa etapp norrut.

Det är en underbar frihet att få vara på väg på ny stig var dag, slå läger precis där man vill. Somna till ljudet av ny porlande bäck var natt, njuter i allt, här och nu.

Uppdatering från Kungsleden

Halvvägs längs Gröna bandet

Det är så fint att få vara ute på vandring en längre period, alla små rutiner blir en självklarhet i enkelheten här ute. Friheten i att allt (det lilla) man behöver, det har man i ryggsäcken och väder och vind är det bara att ta vad som bjuds på.

Nu har vi kommit lite mer än halvvägs längs vårt Gröna band, ca 75 mil har vi vandrat och just nu har vi kommit upp till Kungsleden. Denna led vandrade vi förra sommaren, den är så vacker och så väldigt lätt att vandra och följa, lyxigt lätt nu när vi bitvis gått i oledade terräng. Det är faktiskt nu första veckan som våra skor är helt och hållet torra hela dagarna. Det har varit mycket myrmarker och snösmältning var dag upp sen starten, så extra lyxigt med spänger och broar här på Kungsleden. En annan väldigt lyxig sak jag är väldigt tacksam för är att vi hela vägen upp nu fram till Hemavan varit helt och hållet själva ute på vidderna och det är guld värt och ger oss så mycket. Inte någon eller något annat tält så långt ögat når, precis allt för oss själva, obeskrivligt!

En väldigt fin höjdpunkt på vandringen upp var att vi tog en avstickare på ca 3 mil och vandrade till Borgafjäll och träffade en lika vildmarks förtjust släkting. Har velat träffa honom sen jag själv var liten, så det var väldigt fint. På vandringen mot Borgafjäll, precis just på sommarsolståndet fick vi uppleva magiskt fina sjön Sannaren i både dimma, regn och sol, också det en väldigt härlig stund för oss.

Efter besöket i Borgafjäll vandrade vi till Klimpfjäll, där vi njöt av färska jordgubbar och firade midsommar i solen halvvägs uppe på fjället igen.

Den tuffaste delen hittills har nog både för mig och dottern också varit en av våra absoluta favoriter. Den delen var när vi gick en heldag oledat på berget Aamera invid Skalvattnet, fantastiska vyer och det blev pirrigt nära Norska gränsen. Vi stod länge invid ett av dem gula stora stenrösena som finns mitt emellan gränserna, det var lite som att stå inför Treriksröset. Detta var hittills den mest krävande dagen, vi vandrade i 14 timmar inkl. härliga njutningsfulla pauser, det som var tuffast var att ta oss över höjden nära Arevattnet, det tog 4 timmar upp och nerför, väldigt högt och brant + att det började hagla och blev kallt där uppe. Nerför var nog svårast, då stenarna blev hala. Vi slog läger sent den dagen men fick beskåda midnattssolen på bergstoppar + en regnbåge och där och då var den tuffa bestigningen värt precis alla steg.

Vi väljer varken den snabbaste eller lättaste vägen upp till Treriksröset utan vi väljer den som ger oss mest.

Något vi ser fram emot är Sarek som vi nu om ett par dagar ska gena igenom, oledat och massvis med vad.

Idag dag 39, vi är i Jäkkvik och har vår 3:e vilodag sen starten, nu nyduschade, tvättat kläder och magarna och ryggsäckarna påfylld med gott. Imorgon bär det av norrut igen, då passerar vi polcirkeln, första roddleden blir det redan i morgon bitti och det ser dottern väldigt mycket fram emot, hon som ror oss över. Vi har haft 6 dagar nu med temperaturer runt +30, utmanande varmt då det varit sol dygnet runt, svårt att hitta skugga, vindstilla och väldigt sällskapliga mygg. Vi har svalkat oss med att hälla kallt vatten över håret vid var bäck vi passerat. Imorgon väntas regn, behövs för det är torrt ute.

Nu ska vi ut på vidderna igen, ljuvligt!

Uppdatering från Abisko

Gröna bandet, dag 57

Nu är vi framme i Abisko, en del väljer att avsluta sitt band här då det är fullt ok nu i Corona tid när gränserna är stängda. Men vi vill absolut nå upp till Treriksröset. Det blir lite extra äventyr nu då man får gå helt och hållet oledat ett par dagar längsmed den norska/ svenska gränsen.

Det ser vi fram emot i kontrast till Kungsleden som vi nu vandrat på ett par veckor och som är väldigt populärt och vältrampad, dock mycket vacker.

Senaste dagarna har bjudit oss på rejäla utmaningar vädermässigt. Det slog om till kraftiga vindar i kombination med konstant nederbörd av snö, hagel och regn, det varade nästan en hel vecka och inget torkar i fukt och kyla. Vi fick lägga om vår vandringsrut lite för att komma runt ev. inställda båtöverfarter och också för att undvika utsatta kalfjället just där och då. Den veckan var vi så otroligt tacksamma för våra Woolpower ullställ. Ull är ju så tryggt då det värmer även om det blir fuktigt. Nu är det tack och lov lite mildare igen, känns bra nu när vi ska ut på oledad terräng där vi aldrig tidigare vandrat.

Sen sist har vi också passerat våra 100 mil vandrade, kändes riktigt festligt! Lite komiskt att precis där och då slog vädret om och vinden tilltog rejält för vart steg vi tog. På ett ställe fick vi ta skydd för vinden i ett stort rör under vägen.

Idag har vi en sista vilodag inför sista etappen nu upp till Treriksröset, med tur och retur tillbaka sedan igen till Björkliden/ Abisko för tåget hemåt. Men nu ska vi verkligen njuta av våra 3 sista veckor här ute, ska bli riktigt spännande att nå fram och få lägga händerna på Treriksröset, det ser vi verkligen fram emot, magiskt! Vi har torkade jordgubbar med oss som vi ska kalasa på vid målgången där uppe och säkerligen kommer vi tälta där uppe minst en natt för att bara njuta av utsikten och av stunden i väglöst och tidlös, tillsammans, underbart!

Sista etappen

Sista etappen var minst sagt lite pirrig, mest för att vi skulle ge oss ut helt och hållet i oledat de kommande första 4 dagarna men också för att det där ute i tanken skulle var så långt bort från civilisationen och vi just haft snöoväder med riktigt hårda vindar i flera dagar. Nu var vädret mildare igen även om vi gav oss iväg i regn. Vi vägde väskorna på Abisko fjällstation, ryssligt tunga då vi nu hade mat med oss för en vandring på 15 dagar, Abisko till Treriksröset tur & retur. Min ryggsäck vägde 17 kg och dotterns 13 kg, ca 10 kg var, var mat, så väskorna minskade i vikt dag för dag.

Den oledade biten visade sig vara helt fantastiskt fin. Efter en heldagen i regn så vaknade vi där vi slog läger på andra sidan Torneträsk och kunde nu beskåda Abisko och Lapporten på andra sidan sjön, helt fantastiskt då vi igår inte såg någon utsikt alls. Vi hade sån tur med vädret på denna oledat sträcka, nästintill för varmt men så vackra vyer. Helt klart den vackraste sträckan tyckte både jag och dottern och också är vi överens om att det var den mest krävande, med hissnande bergssbestigningar och bitvis oändligt stenig terräng, absolut värt varenda steg och känslan av att ha vidderna helt och hållet för oss själva ute på oledat det slår det mesta!

Efter ett par dagar i oledat kom vi fram till den markerade sommarleden som skulle ta oss ända fram till målet, Treriksröset. Denna led är inte så välbesökt så bitviss var den lite svår att följa. Den gick också rakt igenom rymdraketfälten vilket var lite pirrigt då det tog 2-3 dagar att passera detta stora område. En glad överaskning vara att under de varma dagarna så mognade hjortron och blåbär och vi åt oss mäta nu var dag på dessa godsaker sista biten upp, helt ljuvligt i jämförelse med all torkad mat vi ätit de senaste 2 månaderna.

Treriksröset – dag 65

På vår dag nr 65 var vi så pirrigt nära Treriksröset, det hade börjat komma skyltmarkeringar redan dagen innan och det kändes så kännbart nära, så sista dagen gick vi hela 36 kilometer. När vi skymtade björkskogen nere vid vattenbrynet så var vi alldeles pirriga för vi visst att där någonstans fanns Treriksröset. Sista 1,5 kilometern var obeskrivliga. Vi skojade på blodigt allvar att snubbla inte nu. Dottern pekade på varenda sten och pinne så jag inte skulle snubbla. Vi hade dem som tvingats avbryta sina gröna band i tanken där och då och nu var vi verkligen så nära vårt mål. Sen plötsligt genom blandverken fick vi båda syn på den, så varmgul och stor, Treriksröset! Vi nådde röset ganska sent, 21.33 och precis där och då kom solen fram efter en heldag med regnskurar. Jag ville rusa fram direkt men dottern tyckte bestämt att vi skulle sätta upp tältet först och mycket klokt för där satt vi sedan ett par minuter, betraktade röset och tog in stunden av våra sista steg av hela gröna bandet, för när vi lägger händena på röset vet vi att det är klart.

Efter ett par minuter hade vi samlat oss, dottern blev så ivrig så hon skutta ut först, vänta på mig tänkte jag och såklart hon väntade in mig framme vid röset, ett, två, tre räknade vi tillsammans och la våra händer på röset, helt obeskrivligt!

Vi gjorde det, vi gjorde det tillsammans, så tacksam!

Vi var där runt röset ända fram till efter midnatt, kallt och blåsigt var det och midnattsolen lyste så vackert på fjälltopparna. Där och då var jag väldigt tacksam att vi redan satt upp tältet.

Sen sov vi riktigt gott, tog en välförtjänt sovmorgon, gick till röset igen på morgonen därefter och fortsatte sedan att vandra, fast nu söderut, vilket kändes mycket märkligt, nu på väg tillbaka till Abisko. Det belv en väldigt fin tid tillbaka, en tid att landa i, mellan gröna bandet och vardagen. Vi tog det lite lugnare dessa dagar med sovmorgon och längre pauser. Även i Abisko fick vi några dagar extra på oss att bara njuta av tältlivet innan vårt tåg hemåt, på vår dag nr 76.

Gröna bandet var och är obeskrivligt fint för oss och kommer alltid finnas med inombords, stärkande och en helt underbar tid tillsammans, så tacksam för precis allt och absolut att det blir fler långvandringar när det bjuds på nästa långledigt.

Fjällfararnas Vita & Gröna band

“Vår skandinaviska fjällkedja med sina dryga 130 mil erbjuder det mesta av det som många skulle kalla riktig vildmark. Att för egen maskin färdas hela dess längd har blivit en klassiker. Ett genomförande är ett kvitto på en mängd kunskaper om och erfarenheter av att vistas ute under lång tid ute i fjällvärlden. Men också på egenskaper som omdöme, uthållighet och kamratskap.

Tanken med banden är att man med egen kraft tar sig från Grövelsjön i söder till Treriksröset i norr, eller tvärtom. Färden skall genomföras som en sammanhängande tur utan längre uppehåll och utan hjälp utifrån (t.ex. med skoter utkörd mat m.m. till fjällfararen ute på tur). Turen kan genomföras året om. Bandens färg anger vilken säsong som turen genomförts. Miljö-, natur och kulturhänsyn ska vara både en ledstjärna och en självklarhet.”  Läs mer om Vita Gröna Bandet här.